Köp å köp jag hör aldrig annat

Tänker en del. Så kommer jag på saker eller identifierar en känsla. Idag tror jag att jag insett att jag inte vill äga så mycket saker. Man kanske skulle göra ett såntdär personlighetsutvecklande experiment som att typ inte handla kläder på ett år. Har faktiskt hört att folk som gör det totalt tappar shoppinglusten på riktigt. Efter ett år har de noll lust att shoppa. Jag vill inte handla mycket. Tror inte på att konsumtion är min väg till lycka. Undantaget då jag köper något som jag velat ha länge och verkligen längtat efter. Då känner jag mig mycket belåten. Dessutom visar det sig att det är just de här sakerna som jag använder mest. Vill inte köpa saker som jag tröttnar på sen. Får väl helt enkelt investera i lite investerar-tänk på konsumtionsfronten. Genomtänkta och långsiktiga köp. Tror jag ska fundera lite till över detta och tills dess ska jag inte köpa något som jag inte tydligt vet att jag vill eller måste ha. Ska inte titta på kläder på nätet, i skyltfönster osv. Isolera mig lite. Göra annat som är viktigare typ läsa, träffa folk, lyssna på musik, vara ute och rita. Kanske skulle tillägga att jag objektivt sett kanske inte är en storkonsument av varken det ena eller andra. Framställer det nästan som att jag inte gör annat än handlar. Just nu tycker jag bara inte om känslan jag får av mitt egna förhållningssätt till att köpa. Den irriterar mig lite. Som en nedkasad strumpa ungefär.

Återkommer till ämnet snart igen tror jag.

Till min mor

Idag är det Mors dag. Susanna Alakoski säger att alla dagar borde vara Mors dag. Mammorna byggde Sverige och så är det nog. Här är min mor som jag tycker så mycket om. Grattis på din dag och alla andra dagar. Jag saknar dig men snart kommer jag hem! PUSS

Det fria och gröna

Vi åker buss och tittar på skog, mossar, kärr och ängar. Tar på oss gummistövlar, vandrar i flock och lyssnar snällt. Får sol på näsan och regn i håret. När man har ett huvud som bara vill sova så säger man mest tack för att jag får ha näsan i solen och inte i boken.

Helgvision

Nu är det sommar och det här blir sista helgen i Lund insåg jag. Nu. Tur då att jag har planerat massa kul som jag ska göra!! Idag peppar jag för Annsos födelsedagsfirande med tillhörande crockettävling. Kokar kikärtor och målar naglarna. Imorgon kommer Julia hit och vi ska bara ha världens bästa dag och hon ska berätta för mig om Amerika. Och sen ska vi kolla på mello. På söndag ska jag bara leva sommarliv och göra vad som faller mig in. Sen är det lite skolis och sen tredagars exkursion till Öland och sen SOMMARLOVET i en vecka och sen jobb. Tur att skolan just nu bara består av att vara i naturen och titta på blommor för både min motivation och disciplin har flugit sin kos. Så är det med det. Trevlig helg på alla som läser!!

Intensiv

Ibland kan jag få infall. Just nu har jag en väldigt stark känsla av att jag måste städa. Rejält. Så nu ska jag städa hela mitt hem med grundlig noggrannhet. Ska lyssna på den här låten också, för den är så sinnesjukt bra.

Bildradio hemlängtan

Vad hände sen?

Gjorde en räd på biblioteket i stan (aka Simrishamn). När jag vill läsa så vill jag läsa och den här gången ville jag läsa Pia Degermarks memoarer. Så den lånade jag + lite annat bra som Camino-tidningar och Äta djur av Jonathan Safran Foer. Mer om det senare. Den slukade jag ganska snabbt. För icke-insatta i Pia Degermark-fallet så är det hon som spelar Elvira Madigan i filmen Elvira Madigan av Bo Widerberg från 1967. En av mina favoritfilmer för den är så himla fin! De är så kära och allt är så tragiskt och lyckligt och sorgligt och vackert. Tycker alla ska se den men om ni inte pallar så kan ni ju läsa om den här. Pia Degermark var bara 17 år när filmen spelades in. Hon fick rollen eftersom hon hade haft en fling med prins Carl Gustaf (kungen) och på så sätt hamnade på bild i tidningen. Där såg Bo sedan henne och tyckte att hon skulle vara med i hans film. Så blev det och bra blev det. Pia fick pris på filmfestivalen i Cannes året efteråt. Då var hon sjuk i anorexi och kände inte en enda känsla. När det fantastiska filmäventyret var slut fanns bara tomhet kvar tillsammans med massor av annat jobbigt och det ledde till att hon blev sjuk. Resten av hennes liv kom att präglas av någon slags inre kamp mot jobbiga känslor och en rad tragedier. Amfetaminmissbruk, olyckor, hemlöshet, spruckna relationer och orättvis behandling av sociala myndigheter som utan grund tog hennes son ifrån henne. Hon beskriver saker väldigt ingående och ärligt. Säger som det var och gör inte sig själv till offer eller ber om ursäkt. Såhär var det och det var kanske inte bra men det hände. Hon skriver om insikter hon har fått och vad som hjälpt henne vidare i livet. Det är intressant att läsa om, man lär sig alltid något och om inte annat så blir man iallafall en mer förstående människa. Tror jag iallafall.

Som Elvira Madigan i filmen från 1967

Fint utdrag ur boken